Vår goa katt finns inte mer! Vi trodde han var på bättringsvägen men det gick inte längre. Han började kräkas igen och slutade först att äta och sen att dricka vatten. Eftersom han var en utpräglad utekatt och absolut inte gick att hålla inne när han inte ville själv så ansåg vi inte att en operation var ett alternativ. En tratt på en katt som t.o.m nästan lyckats att skaka ut en kanyl som ändå sitter flera centimeter in i en ven skulle inte fungera. Dessutom var de inte säkra på djursjukhuset om det var något som satt fast i tjocktarmen eller om det var en tumör. Så när Hogan nu blev dålig igen tog vi det jobbiga beslutet att låta avliva honom. Lars har grävt en djup grop där han är begravd och det ligger en STOR sten över för att inte någon räv ska kunna vara där och ofreda.
Det har varit en jobbig tid och kommer att förbli en tid framöver. Jag hör hans tassar på golvet hela tiden. Han kom alltid fram när han hörde bilen komma hem och var med oss ute i trädgården. Nu är det bara tomt.
1 kommentar:
Nä men usch, så tråkigt, de är ju ens familjemedlemmar och det blir tomt som tusan efter dem. Man hör ju dem gå, hoppa upp och ner och tassa omkring en. Jag kan höra Dixon än fast det är tre år snart som han varit i Nangijala.
Hogan har haft det bra och fått ha ett fint jordeliv med er och därför SKA han vara sörjd och saknad - men det gör ändå så ont!!
Skickar tröstekramar till er!
Storasyster
Skicka en kommentar