30 juni 2008. Väder: Soligt +26º
Landade i ett varmt och soligt Spanien. Har bestämt att vi ska hålla oss borta från motorvägar, bara använda dem i nödfall. Körde via en mindre väg österut mot San Sebastian där vi tänkt övernatta. Jag har dock lite fobi vad gäller stora städer så resan började väl inte så bra eftersom vi inte klargjort detta. Eddie har en speciell känsla för just San Sebastian där han varit en hel del. Jag såg bara höga stenhus, mycket avgaser och annat som hör storstäder till. Det slutade med att vi fortsatte österut mot Fuenterrabia, där vattnet är gränslinje mellan Spanien och Frankrike. Gullan hade målet inställt men vi som tittade på skyltarna också tyckte att hon hade fel. Det visade sig dock att orten har bytt namn och numer heter Hondarribia.
Vi fick tag på en hotellägenhet i två plan med två sovrum och kök/vardagsrum. 
Lars fixade lite vin och öl och efter en dusch gick vi ut för att hitta något att äta. Det var inte många restauranger öppna – det var någon form av fiesta – men vi hittade en nära vattnet och Lars och jag beställde in något med ordet callos som på menyn översatts till engelska med Beef tripes som vi alla antog var en köttgryta. C tog in fisk och E sardiner. Maten kom på bordet och det var inte köttgryta. Det såg ut som uppblötta baconcrisp och smakade inget vidare alls. C ringde sin far senare och frågade vad tripes var för något och det visade sig vara KOMAGE! Det blev ett stående skämt de kommande dagarna. Vi köpte mer vin, lite coca-cola och några croissanter istället så vi fick i oss lite kalorier.
1 juli 2008. Väder: Soligt +31º
Lars och jag gick ut en morgonpromenad i den lilla staden som var väldigt fin. Vi handlade bröd, ost, yoghurt mm och fick en trevlig stund vid frukostbordet. Tittade på kartan och beslöt oss för att äntra Pyrenéerna och ta oss till Jaca.
Vi for väg A 121 till Pamplona, där vi i hettan letade oss fram till platsen 
för tjurrusningen som skulle gå av stapeln den 6 juli. Vi var alltså ett par dagar före och det skulle bli symptomatiskt för hela resan. Vi var förridare för tjurrusningen, Tour de France, cykelloppet i Varese, Italien – Campo di Fiori – och därefter Formel 1 i Hockenheim, Tyskland. Hade vi åkt till Monte Carlo som vi tänkt hade vi varit förridare även där. Nu blev det inte så men mer om det längre fram.
I Pamplona höll man som bäst på att sätta upp alla stängsel utefter tjurrusningsvägen. Vi gick från platsen där de startar, vilket visade sig vara en rejäl uppförsbacke. Fruktansvärt för både de idioter som är dumma nog att sätta livet på spel och för de stackars tjurarna som är förvirrade som det är att ha hamnat mitt inne i staden på kullerstenar och med massa vrålande människor runt sig.
På väg 240 mellan Pamplona och Jaca kör man utefter en stor sjö med grönt vatten. Jag har bara sett detta en gång tidigare och det var i Vålådalen. Har tydligen att göra med mineraler och istiden mm. Får forska vidare i det. Vackert är det i vilket fall som helst.
Vi kom fram till Jaca och tog in på ett litet trevligt hotell. Vad man måste tänka på i både Spanien och Frankrike är att frukosten oftast inte är medräknad i hotellkostnaden. Och ibland undrar man vad det är man betalar för egentligen. Kaffe, lite rostat bröd, marmelad och inplastade sockerkakor.
Vi gick ner till centrum och tog lite tapas o dricka, var kulturella och hittade en restaurang i ett hotell med hyfsad prisnivå, en trerättersmeny för runt hundralappen och då ingick dryck till maten. Vi var bland de första gästerna och hade några val att göra för varje rätt. Det roliga var att en av förrätterna hade de bara två portioner kvar av, det påpekade servitrisen särskilt (vi var alltså nästan först och den var redan på upphällning!). Nu hade ingen av oss valt just den rätten men vi blev väldigt nyfikna. Vi undrade vad det skulle bli av det här. Skulle vi bli serverade komage i kväll igen eller klara oss undan?
Maten var en positiv överraskning. Jag hade beställt melon o skinka som förrätt och det var en rejäl portion. Huvudrätten bestod av en tunn biffstek med pommes frites och till efterrätt fick vi glass.
Vid ett annat bord satt fyra engelska damer, varav en hade beställt in just den rätt som det bara fanns två portioner av – Fishermans blouse – eller något sån’t. Lars blev ju nyfiken och gick fram för att fråga dem och de hade lika roligt som vi åt att det var så få portioner av just den rätten. Det visade sig vara något med potatis och grönsaker. Damen sa med skratt i rösten – Det finns bara EN portion kvar nu!
Det var väl ingen gourmetmat men vi var mätta och hade skrattat mycket när vi gick därifrån.
Tillbaka på hotellet fick jag tag i Internet och skickade det första av de två mejl jag fick till på semestern. Det blev oväder senare på kvällen, åska och regn men det hade passerat innan morgonen.
2 juli 2008. Väder: Soligt men lite kyligt, lite regn på eftermiddagen
Tog väg N-330 rakt norrut mot gränsen. Man kan välja tunnel eller vägen över passet och är vädret bra rekommenderas den. Det är så fantastiskt vackert, vi är uppe på ca 1500 m och man ser molntäckena nedanför på vissa ställen.
Vi valde en mindre väg på andra sidan passet (Gullan gjorde det åt oss) och körde om en massa cyklister som tränade inför komman Tour de France. I nedförsbackarna blev vi omkörda av samma cyklister som inte bromsade lika mycket som vi och som tog kurvorna mycket lättare. Det var inte bara cyklister vi fick trängas med på denna lilla väg, kor och getter gick helt löst och på ett ställe stod en ponny i ena körfältet och sov, verkade det som. Han tog ingen som helts notis om en mullrande HD.
Vi stannade och fick i oss lite kaffe på en bar som även hade en liten livsmedlesbutik. När vi kom ut passade vi på att fota ostleverantören när han kom. Ostarna skar och vägde han upp i bilen innan han bar in dem till affären.
Efter lunch i Louvie-Juzon och åkte vi N-35 till Lourdes, staden med det helande vattnet.
Här har man byggt upp en hel industri runt vattnet. Man kunde köpa dunkar att ta med sig vatten hem i och en hel del krimskrams som har med religion att göra. Det var otroligt mycket folk. Busslaster! Långa rader där sjuksköterskor gick med folk i rullstolar och folk med kryckor och andra vallfärdare. I fronten gick en person med en pinne med nåt som fladdrade högst upp. Så långt man kunde se fanns dessa grupper.
Från Lourdes körde vi vidare österut mot Medelhavet och stannade för natten i Borderes-Louron. Vi gick till butiken och inhandlade lite matvaror och hade picknick vid ån som rinner parallellt med vägen.
3 juli 2008. Väder: Regn och kallt
Fodret, som vi plockade ur i Santander, sattes in i jackorna igen. Och overallerna åkte på och fick vara på större delen av dagen, även efter det att regnet upphörde. Vi hade bestämt oss för att komma ner från bergen (till varmare klimat igen) och skulle köra över tre pass på väg D-618 ner till Bagnères-de-Louchon.
Där skulle vi ta D-33 norrut men körde fel i en rondell och hamnade i Saint-Béat, en stad där husen är byggda som i Venedig, som om de växer upp ur vattnet. Där tog vi en promenad och en fika innan vi vi fortsatte vår resa via D-33 och D-117 och stannade för natten i Quillan.Denna dag åkte vi längre än någon dag tidigare och det kändes i rumpan att vi behövde vila. Caroline och jag har fått stå för logijakten och vi satte igång med friskt mod. Första hotellet hade bara ett rum men det fanns två dubbelsängar i det. Vi gick upp och tittade på rummet men bestämde oss för att avstå. Vi gick till turistinformationen som fanns i närheten och fick en massa tips på Chambres D'Hotes, som är Frankrikes motsvarighet till B&B. Vi hittade ett till slut hos en holländsk kvinna. Stället heter La Cour, med stora trevliga rum och frukost för 40€. Rekommenderas!
spännande fortsättning följer en annan dag.....
njut av livet så länge
Tog färjan Moby från Basita kl.15.00. Det är något speciellt med båtar/färjor i södern. De färjor jag åkt på tidigare har försökt sälja så mycket som möjligt. Det är spritlotter, reselotter, taxfreebutiker, massor med ställen där man kan köpa något att dricka eller äta. Men på corsica ferries och Moby stängde i stort sett allt för siesta mellan 14 och 
Pisa blev första målet för dagen, det var bara 5 mil dit och tornet lutar ungefär lika mycket som förra gången Lars och jag var där (1993). Troligen finns det mer att se i Pisa än tornet men det är ju det som är turistattraktionen så det var dit vi begav oss och vi var inte ensamma! Vi blandade oss med japaner, amerikaner, holländare, ryssar, tyskar och så några italienare. 
Siena är en mindre och charmigare stad. Det är här de har hästkapplöpningen ”Palio” två gånger om året och vi kom dit mitt emellan de båda evenemangen som hålls 2 juli och 16 augusti på Piazza del Campo. 
Då strör man ut jord på kapplöpningsbanan som löper mellan själva torget och husen. På husfasaderna finns smala balkonger som fungerar som läktare där man står i flera rader tätt på varandra. Skådespelet brukar dra massor med folk.
