2011-12-17

Musikalitet

Min systers kommentar på förra inlägget kom mig att minnas en jul för 25-26 år sen. Yngste sonen, då 3-4 år, satt i köket och pysslade medan jag stod vid diskbänken och rullade köttbullar. Jag hade satt på ett kassettband (det var ff vinylen och kassettens tid) med julmusik och sjöng med där jag kunde och lallade med i övrigt. Redan i unga år hade jag fått höra att jag egentligen inte ska ge mig på den sortens övningar men när man nu gillar att sjunga så är det inte helt lätt att hålla igen. Jag är tyst vid mer offentliga tillfällen, för att skona omgivningen, men hemma i köket med bara en liten kille som hör så tyckte jag att det var helt i sin ordning. Tydligen tyckte inte sonen detsamma för han sa till mig att vara tyst.

Nu var det så att just denne sonen var lite, fel - inte så lite, bestämd av sig när han var riktigt ung. Hade han fått något för sig så var det så det skulle vara. Och jag fick INTE sjunga i köket. Absolut inte när han satt där. Han ville inte höra min sång alls. Men jag var på gott humör och ville retas lite så jag ökade styrkan vilket resulterade i ännu falskare sång. Då försvann han från köket! Och jag ropade efter honom att komma tillbaka, jag skulle hålla tyst, lovade jag.

Efter en liten stund kom han tillbaka och återtog sitt pysslande. Jag glömde av mig och började sjunga igen fast det kom inga protester från sonen nu. Han bara satt där snällt och ritade.

På den tiden var maken oftast borta under veckorna och kom hem på torsdag kväll för att åka igen på måndag morgon. Dagen efter den här episoden var torsdag före jul och maken kom hem sent på kvällen. Barnen sov men vi blev väckta tidigt på fredag morgon av den yngste sonen som sa att han hade ont i öronen. Av någon anledning som jag har glömt fick vi fram att hans öronont berodde på att han stoppat papper i öronen. Och att anledningen till det var att han inte ville höra mig sjunga. Det hade väl varit OK med det om vi bara hade kunnat plocka bort pappret men han hade inte tagit toapapper eller något annat mjukt papper utan klippt söner ett vanligt skrivpapper och stoppat in en massa små bitar i öronen. Några av dessa fick vi inte ut utan det fick bli ett läkarbesök och en himla massa tårar innan doktorn fått ut alla bitarna.

Idag kan man skratta gott åt denna episod men när det hände var man mest orolig för följderna av tilltaget. Vad jag vet har sonen inga men av händelsen, i form av nedsatt hörsel. Och jag har inte heller några men, jag fortsätter att sjunga fast sönerna grinar lite illa. Och varje gång jag sjunger när de är med så hoppas jag att ingen av dem ska stoppa något i öronen.

2 kommentarer:

Nonna sa...

Ja det är en helt underbar historia - trodde C skulle skratta ihjäl sig då jag berättade den. Min sångbegåvning är inte bättre fast jag önskat det hett och intensivt HELA livet! men skam den som ger sig i nästa liv Babban då ska vi bli "Lili o Sussie"!
Kram kram/ big sis

babban sa...

Kan vi sjunga Cecilia Lind och andra lika vackra visor då, du å jag? I stämma kanske :D
Kram

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...