Jag får nog ställa frukten bort frukten :-)

Har alltid en skål med godis stående på mitt skrivbord. Den står så till att den som kommer in i rummet ser den och kan ta sig en liten bit om suget finns där. Själv har jag inga problem med att hålla fingrarna borta. Jag är ingen gottegris. Däremot äter jag gärna frukt och kollegan och jag brukar ha ett kuvert som vi tar ur när vi gör våra inköpsronder - och då är det enbart frukt vi handlar. Godiset köper maken som andrasortering från fabriken i Bengstfors. Oftast kostar det bara 20-30 kr för en 2 litersburk varför jag tycker att jag kan kosta på mig att ha en skål framme som jag fyller upp med jämna mellanrum.

Bredvid skålen står även vår korg med frukt som denna sensommar varit fylld med päron från min trädgård. Äpplen har det inte blivit något av men vårt lilla, lilla päronträd som maken för ett antal år sen räddade från bocken genom att spaljera under altanen har i år gett en riklig skörd. Päronen är små men ack så goda!

En kollega som alltid kommer in och pratar med oss en liten stund på morgonen brukar alltid ta några godisar med sig. HON är en gottegris och jag tycker att det är kul att alla på jobbet numer vet att de kan komma in när suget trycker på.
Häromdagen kom hon och frågade om hon kunde ta en frukt istället för hon hade varit hos tandläkaren och det var inget upplyftande besök. Visst, helt OK. Jag hade dagen innan köpt 6 st svenska äpplen som såg goda ut och hon tog ett av dem med förklaring att magen inte riktigt tålde päronen. När jag träffade på henne senare på dagen talade hon om att äpplet var jättgott. Va bra, svarade jag. Då kan jag köpa fler av dem. Varpå hon blev helt förstörd. Hon trodde att det var äpplen från min trädgård! Jag tog det med jämod, ett äpple är väl inte hela värden.

Nåja, igår var det en herre inne för att beställa en karta och han påpekade: "här var det mycket gott framme" när han såg mitt bord. Jag tänkte inte mer på det utan sa: "Varsågod, det är bara att ta" Jag trodde ju i min enfald att han menade godisarna som låg där men inte:
HAN TOG DET ENA AV MINA TVÅ ÄPPLEN! Och till råga på allt stoppade han det i fickan med kommentaren "det kan jag ta senare i dag"!

Så, nu kommer jag att ställa fruktkorgen på en annan plats i rummet för att undvika missförstånd. Godiset bjuder jag gärna på men låt bli min frukt!

Ska bara..., som Alfons sa

Varför styrs vi av alla måsten? Jag måste jobba för mitt uppehälle - vilket iofs i stort sett alla andra också måste - men jag skulle hellre stanna hemma nån dag emellanåt för att låta kreativiteten flyta. Om jag inte jobbar får jag ju inte in några pengar. Och pengar behöver man ha. Först och främst för att överleva rent kroppsligt - inga pengar ingen mat - men min hobby kostar ju lite också, jag går ju på lite kurser då och då. Kurser är inte gratis! Fast jag måste ju ärligt säga att jag haft tur med mig och fått sålt lite av mina alster och denna (lilla men ack så roliga) inkomst går ju som ett bidrag till material och kurser. Just nu är det en kurs i olja som lockar fram inspiration. Jag kan visserligen inte måla med olja hemma då maken är lite allergisk mot den lukt som blir av lösningsmedel mm men man kan ju nyttja akrylen på samma sätt. Så nu längtar jag efter lite ledig tid men:

• först måste jag handla - magen måste ju ha sitt, som sagt
• sen måste jag tvätta - ingen blir ju glad av att se mig gå som en kejsare utan kläder
• sen måste jag nog ta lite av den lediga tiden till att röra på mig - det räcker inte att gå fram och tillbaka när man borstar tänderna, man behöver lite mer motion för att kroppen skall må bra. Fast å andra sidan blir man ju hungrig när man motionerat och måste äta innan man kan göra nåt annat - usch vad lite tid det blir över!!

Är man förresten lyckligare om man kan ägna sig åt sin hobby på heltid? Då har man ju inget att se fram emot på sin fritid, hur lite man än har av den. Eller tänker jag fel?

Va´rolig man kan vara ibland

Och det direkt på morgonen oxå! På väg till jobbet passerar vi ett bygge. Det ligger på en bergknalle ute på landsbygden och jag har sett det växa från grunden och resningen av väggar mm. Har tyckt att det ser ut som en ladugård men placeringen av denna har ju inte passat in i omgivningen. Så jag har grubblat lite över vad det kan vara de bygger. Enklast vore väl att gå in till bygglovsavdelningen och fråga dem men när jag väl är på jobbet så finns inte detta objekt i mina tankar. Jag ser det och sen glömmer jag bort det till nästa gång jag kör förbi.

Idag har det kommit upp ytterligare en våning och jag dristar mig till att säga till samåkaren:
-Nu bygger de på en våning till, då kan det ju inte vara en ladugård! varpå samåkaren svarar:
-Nej, för kor kan ju inte hoppa upp på andra våningen.
Varpå jag svarar direkt:
-Jo, om det är hoppjerkor.

Antar att det bara är jag som har så barnslig humor :P

Ja, vad tänkte jag

Svar på kommentar till inlägget i "Strandfynd - eller vrakgods
Ja, vad tänkte jag? Inte riktigt det jag skrivit iaf :) Konstigt när man läser det så här efteråt är det ju inte riktigt så jag menade när jag skrev ner det.

Skall vi försöka klargöra det här:
Man kan ju göra annat än att dansa, om inte annat så behöver man kanske lite frisk luft. Och när det nu är så fin utsikt på andra sidan vägen (se bilden ovan) kan man ju tänka sig att man blir lite romantisk och vill sitta nere vid strandkanten och bara prata. Men det är ju egentligen inte en plats som vid närmare betraktande passar för att sitta och titta ut över sjön och hålla handen. Terrängen dit ner är lite oländig. Men det var ju tydligt att den inte stoppade personen som, i detta fall, förlorade skon (hoppas verkligen hon inte förlorade något annat på den platsen, det är ju bara tragiskt i så fall och inte alls romantiskt!)
Nå, jag förstod ironin i ditt inlägg, syster, men jag är så himla tråkig så jag måste bara skriva om det här och jag har ju inte ditt härliga språk så att jag kan vrida det här till en riktigt rolig historia.

Jag VILL men kan JAG?

Hittade en tidning idag som jag anmält prenumeration på. Man bara måste bli inspirerad när man har nåt sånt att bläddra i. Nu har jag ju bara sett lite av den på nätet men kunde inte hålla fingrarna borta från anmälningssidan för prenumeration. Hoppas den kommer snart. Här är ett litet lästprov:
http://www.zenitkultur.com/artist.php?id=595

WOW!

Strandfynd - eller vrakgods?

Vi var ute en kväll för några veckor sedan och finkörde med hojen. Stannade till vid dansbanan i Kåtebol som var alldeles tillbommad. De enda som dansade där nu var myggen. Dansbanan ligger väldigt vackert vid sjön och jag kan tänka mig att det har lockat både en och två lite vingligt glada människor över vägen och ner på stenskravlet som ligger mellan vägen och vattnet. Om man är för vinglig kan man lätt göra illa sig på sprängstenen. Undrar hur det gick för ägaren till denna danssko? Om hon hade något roligare för sig än att dansa resten av kvällen?

Sitt inte där och uggla!

Igår morse när jag kom ner i köket hörde jag ett ljud från altanen. Ungefär som en köldsmäll från brädorna när det varit riktigt kallt ute ett tag. Jag tittade på termometern men den visade ungefär +7 grader och jag borde varit vaken nog att inse att det inte kunde vara brädorna som lät. Så kom ytterligare en smäll och jag tände belysningen på altanen och öppnade dörren för att se efter vad det var... Där satt en sådan här och glodde på mig!
Jag stängde dörren fort som f.n och rusade in efter kameran. Och den lille rackaren satt snällt kvar medan jag knäppte den ena bilden efter den andra. Så tog jag ett oförsiktigt steg ut på altanen och då flög den iväg - rakt in i glasdörren som den redan haft möte med två gånger innan (kanske var det fler träffar men det här är de jag vet med säkerhet). Där satt den nu på altangolvet och tittade på mig och jag gick ut och försökte hitta honom i displayen - det var ju faktiskt inte ljust ute och altanbelysningen räckte inte till för mina morgontrötta ögon - då lyfte han. Helt ljudlöst flög han över huvudet på mig och ut i friheten, åt rätt håll den här gången. Altanen är överbyggd med tak men det är ju faktiskt nästan 6 m upp till nock och bara en liten kortvägg med glasspaljé och dörr. Och där försökte han ta sig igenom först. Nu kan man ju undra vad han hade inne på altanen att göra men det såg vi när det blev dagsljus. Den uppstoppade ormvråken som vi satte upp på väggen i juni för att skrämma svalorna från att bygga bo (vilket var en framgångsrik taktik) hade fått ordentligt med stryk av kattugglan. Vår fågelskrämma, som inte skrämmer alla fåglar, är helt vingbruten nu men kommer att få sitta kvar där ute ändå.

Hur, varför?????

Jag skall berätta om när jag fick min första blackout! Den inträffade IGÅR!!. Blackout och blackout det var nog snarare en släng av Altzeimer light.

Några Målare har under de senaste två veckorna haft en samlingsutställning där alla 37 medlemmarna har med 2-3 tavlor. Vi har haft öppet 4 timmar på helgen och 2 timmar på veckodagarna. Jag satte upp mig på ett vaktpass första dagen och ett sista dagen, vilket var igår. Det sista passet tog jag enbart för att det skulle bli fest en timme efter stängning. Föreningen firar 30 år i år och jag tyckte att det skulle vara ett bra tillfälle att få träffa de flesta som är med i föreningen, lära känna dem lite. Det är medlemsmöte en gång i månaden men då brukar det bara vara ca 1/3 med och det är oftast samma personer. Och jag har ju bara varit med sen i april. Så det har bara blivit två möten för mig, för det var uppehåll under sommaren.

I morse och när jag var på väg ner till köket slog det mig som en blixt från klar himmel – JAG SKULLE HA VARIT I VÄNERSBORG IGÅR!!! Jag hade glömt det totalt! Det var helt utraderat ur minnet under hela gårdagen fastän jag tänkt på det på fredagen, då vi var till Jönköping där det var husbils/husvagnsmässa och knallade in och ut ur husbilar i 6 (!) timmar. (Hade stegräknare på mig och vi gick ungefär 2 km därinne.)

Det som oroade mig mest nu på morgonen var att jag bara gått här hemma och lallat (ja, ja - tvättat, huggit lite ved och plockat in densamma, varit och hälsat på Jonas med familj som var nyligen hemkomna från Cran Canaria och handlad, lagat mat etc. Det där som man gör utöver allt annat) när jag egentligen skulle ha suttit vakt. Det är INTE likt mig att göra så.

Nu var det tur att vi skulle vara två och det är möjligt att jag haft det i mitt undermedvetna annars kanske jag hade haft huvudet med mig under lördagen. Så här i backspegeln kan man nog säga att det var något som gnagde som jag inte kunde sätta fingret på. Idag fick jag samla tankarna och börja ringa runt och be om ursäkt för mitt beteende men jag kom inte med några undanflykter eller lögner i alla fall. Jag sa faktiskt som det var och det accepterades av de jag pratade med. Vad de tänker innerst inne vet jag inte men de hade undrat lite på lördagen och även försökt ringa mig hem. De trodde att det kunde ha hänt någon olycka med bilen. Jag skäms i alla fall som en hund. Och så missade jag festen! Men det kommer fler tillfällen, hoppas jag. Och då vill jag inte bara betala utan vara med själv också :-/

With a little help from my man

Vaddå? undrar du säkert. Jo, jag har bytt torkarmotorn till bakrutan. Den gamla klappade ihop någon gång under försommaren och jag har sedan dess kört med ett torkarblad som delat min bakruta i två, som på en gammal Volvo PV, fast där var det ju fram förstås :-)
Demontering och montering klarade jag själv, har väl jobbat på LM Ericsson en gång i tiden så tummen helt i näven har jag inte. Det som var jobbigt är ju att det är så mycket plast och konstiga plastpluppar som allt är fastsatt med nu för tiden. Här krävdes det mer styrka än jag har. Så det var nu maken fick rycka in. Man är ju lite feg - tänk om det går sönder - det är mycket bättre att någon annan än jag gör sönder en grej. Jag grämer mig så förbannat och självförtroendet sjunker i stället för att jag tänker att grejen nog gått sönder oavsett vem som hållit i verktyget. Men i det här fallet gick allt galant. Inga trasiga detaljer alls. Utan en helt fungerande bakrutetorkare i stället. Och det var ju tur för idag regnar det!

Inspiration, transpiration, station och andra -tioner

Har varit på konferens i dagarna tre och det är inte klokt så trött man blir av att inte göra någonting. Man lyssnar på föredrag, pratar med likasinnade och äter gott, både till frukost, lunch och middag och fasar över alla kilon man måste kämpa bort efter en sådan session.

Träffade en kvinna igår som gav en underbar upplevelse. Vi var ett antal från föreningen som var och hälsade på en konstnär i hennes ateljé. Jag hade varit inne på hennes hemsida http://www.yvonneswahn.se/så jag var väl lite så där lagom intresserad. Men jag måste säga att det välkomnande vi fick och den generositet och värme hon visade oss, för henne, helt främmande människor var helt fantastiskt. Och bilderna på internet gör INTE rättvisa åt verkligheten. De sprakade av liv, även de som från början såg helt blacka ut. Tänk att man kan måla icke-föreställande konst så intesivt och samtidigt mjukt och nästan poetiskt. Ja, nog inser man att man har en mycket lång väg att gå, även om man tar tåget....som Yvonne sa att hon hade hoppat på för ett antal år sen och bara gjorde små avsteg från på en perrong här och en där mellan sin fortsatta resa på detta tåg. Undrar om jag hinner med det, är lite försenad pga alla kilon från konferensen som får mig att flåsa på min språngmarsch mot stationen :-)

Planerad körning.

Undrar hur en del har fått sitt körkort egentligen. Körde på motorvägen och när den tog slut var det fortfarande 2-filigt men hastigheten sänkt till 90 som jag nästan höll (lite över, om jag ska vara ärlig) Framför mig låg en liten Golf eller nåt - är urusel på bilmärken måste läsa på dem för att särskilja. I vilket fall. Golfen låg i ytterfil i ca 85 och jag kröp upp i häcken på honom. Tänkte att han nog flyttar på sig frivilligt utan att jag måste putta på honom. Men icke! Han tittade på mig i backspegeln och pekade åt höger - han ville att jag skulle köra om honom på innersidan! Idiot! Jag fortsatte bara att ligga 1 mm från hans bagagelucka utan att tuta eller blinka, bara ligga och irritera. Tyckte faktiskt att han skulle flytta på sig. Nä, nu började även hans passagerare både i baksätet och i framsätet att vifta att jag skulle köra om honom på innersidan. Jag insåg då att jag hade med en komplett idiot att göra så jag saktade in lite för att vara beredd på det värsta.
Jag förstod till slut varför han envisats med att ligga i vänsterfältet. Han skulle följa vänsterfilen där vägen delade sig, ca 2 km längre fram. Ja, så är det när man planerar sin körväg ordentligt!